Ny vecka idag, nya tag, nya saker att glädjas för och nya utmaningar att klara av. Enda sedan i tordags så har jag försökt få igång min kreativitet igen. Jag har startat datorn, surfat runt lite, öppnat upp photoshop, loggat in på bloggen men sen har det tagit stopp. Det är som att händerna inte lyder och som att hjärnan slutar fungera.  Inga ord bildas på mina tagenter och inga kollage skapas. Men igår tvingade jag mig till att sätta mig ner och jobba och efter x-antal timmar så började det flyta på igen. Sakta men säkert. Jag �LSKAR verkligen att blogga och jobba med det jag gör. Så hur ledsen jag än känner mig så måste jag kravla mig upp ur mitt lilla hål för att inte sugas ner för djupt i min sorg.

Ang sorgen sÃ¥ är den fruktasvärd. Jag har hört talas om hur man ”ska” känna men aldrig hade jag väl trott att det skulle vara sÃ¥här. Jag saknar min människa nÃ¥got sÃ¥ enormt. Ibland känner jag mig stark och förmÃ¥r mig t.om. att le för att i nästa andetag skrika rakt ut av smärtan i mitt bröst. Oftast grÃ¥ter jag när ingen ser, jag vill inte tynga nÃ¥gon med min sorg. men ibland rinner det över och tÃ¥rarna bara väller ner för mina kinder. Jag grÃ¥ter sÃ¥ högt att jag hulkar och känner mig som ett litet barn som ramlat och vill att mamma ska komma och pussa pÃ¥ de ömma sÃ¥rade knäna och sätta pÃ¥ plÃ¥ster för att bli glad igen. Men ”mamma” kommer inte. Hon hör mig inte, sÃ¥ jag sitter där ensam och grÃ¥ter tills tÃ¥rarna gjort mitt ansikte alldeles svullet och rött. DÃ¥ reser jag mig igen och känner mig lite starkare för en stund. Att hÃ¥lla skenet uppe börjar bli min specielite. Men när kvällen kommer och alla lagt sig dÃ¥ kommer det igen, den tunga känslan av ensamhet, rädsla, sorg och illska. Ilska för att livet är sÃ¥ skört och sÃ¥ svÃ¥rt att förutse. Värst av allt är ju vetskapen om att jag aldrig mer kommer att fÃ¥ se min älskade människa och jag kan liksom inte smälta det. Jag kan inte och vill inte förstÃ¥ det. För jag vill inte att det ska vara sÃ¥. Hur gÃ¥r man vidare? När man inte vill gÃ¥ vidare, bara backa tiden och fÃ¥ tillbaka sin människa…

Trots att mitt hjärta blöder av smärta så kommer jag att pusha på mig själv att sitta vid datorn och skapa och vara kreativ för det är något som alltid gör mig glad och får mig att få utlopp för mina tankar. Kanske kan det även hjälpa mig lite med allt jobbigt. Eftersom att det får mig på andra tankar för en stund..

Förlåt för så mycket text och ett rörigt inlägg men min hjärna är lite rörig just nu. Jag vill bara tacka alla underbara ni för era fina ord. Ni är guld värda och jag är så otroligt tacksam för att ni tittar in här och skriver några ord då och då. Kärlek till er <3

Inatt kom samtalet igen. Du måste komma sa rösten, nu är det bara timmar kvar. Jag satt i soffan, med feberfrossa, ömhet i hela kroppen och ett huvud som dunkade. Men som i ett naffs fick jag styrka, klädde på mig och begav mig mot något större än livet. Något som heter döden.

Jag kom fram i tid, lutade mig fram mot min älskade människa. Viskade i hennes öra. Jag är här min älskade människa. Love you more and more and more. Pussade hennes kind, smekte hennes hår. Pratade med henne, sa alla ord alla ville att jag skulle säga, sa alla ord som jag ville säga och satt där. Jag va egentligen så rädd, för min älskade människa såg redan ut att ha lämnat detta liv. Men hon hörde sa de. Hörseln är det sista sinnet som lämnar  vår kropp och när döden står runt knuten och väntar så förstärks hörseln. Jag satt hos henne hela tiden och timmarna gick. Andetagen kom mer sällan men jag lyssnade och följde varje lite höjning och sänkning av bröstkorgen. Klockan blev 5.30 och min älskade människa tog sitt sista andetag och det såg ut som hon log. Log hon för att hon är på väg mot något större? Livet är kort och det enda vi kan sia om framtiden är att vi kommer att dö och döden är en evighet. Min älskade människa är nu en del av evigheten.

Jag fattade hennes hand, sa återigen hur mycket jag älskar henne och stängde hennes ögonlock en sista gång. Kroppen som en gång tillhört min älskade människa va nu tom, ett skal men hela rummet va varmt av hennes närhet.

Min älskade människa är nu borta och hela mitt hjärta grÃ¥ter av smärta. Hur ska jag klara mig utan dig? Hur ska jag klara mig utan att nÃ¥gonsin höra din röst igen? Hur ska jag klara mig utan att nÃ¥gonsin mer fÃ¥ se dig? Jag vill inte vara utan dig resten av mitt liv. Jag vill ha dig här!! Jag vill ha min älskade människa här! Du kommer att fattas mig resten av mitt liv och när du tog ditt sista andetag sÃ¥ tog du även med dig en del av mitt hjärta. Tack för den tiden jag fÃ¥tt med dig, du är den starkaste männsikan jag nÃ¥gonsin träffat och den största förebilden i mitt liv. Love you more and more and more….

————–

Jag kommer att försöka blogga på som vanligt även idag trots att det tar emot men jag lovade min älskade människa att inte gräva ner mig i min sorg utan låta livet rulla på som vanligt för att hedra henne.

Häromdagen va jag pÃ¥ Frisörcenter och bytte ut mitt löshÃ¥r mot nytt (hÃ¥rförtjockning). Denna gÃ¥ng provade jag den nya omtalade metoden ”be gorgeous”. Och jag är sååå himla nöjd. HÃ¥ret är jätte lent och fint och det hela tog bara 1 timme att göra (det brukar ta upp till 3 timmar att göra annars) eftersom att man använder sig av microringar. Men denna metod är med andra ord mycket snabbare + att den är mer skonsam mot hÃ¥ret eftersom att man inte behöver använda kemikalier och värme som med keratinextensions. Här (<–länk) kan ni läsa mer om Be gorgeous. Det är lite dyrare än en ”vanlig” hÃ¥rförlängning med sÃ¥ värt varenda krona eftersom att hÃ¥ret blir sÃ¥ jäkla snyggt..

Hej underbara ni! Först vill jag tacka för era fina, värmade, peppande och helt fantastiska kommentarer. Ni är guld värda! Först visste jag inte om jag skulle skriva något om min människa men nu är jag glad att jag gjorde det för hon är en så stor del i mitt liv. Kvinnan i sjukhussängen kämpar fortfarande på, hon är en riktigt fighter men tyvärr så finns det inget hopp och vilken dag som helst så kommer hennes vackra, fina hjärta ge upp. Jag hoppas att jag sitter där brevid henne då och håller hennes hand. Men på samma gång är jag rädd, rädd att jag bara ska minnas min sjuka människa och rädd att det bara är min sjuka människa jag kommer att se när jag blundar. Jag hoppas att jag har fel och för alltid minns dem båda. Love u more min älskade människa<3

Jag hade tänkt ta en paus med bloggandet MEN min älskade människa skulle bli väldigt arg på mig om jag gjorde det. För hon har alltid läst, älskat och varit väldigt stolt över min blogg så jag fortsätter så klart för hennes skull och för min egen också. Det kan vara skönt att få skingra tankarna med lite ytligt mitt i allt jobbigt. Jag kanske inte gör 6-7 inlägg om dagen den närmste veckan men jag ska försöka göra så många inlägg som jag känner att jag orkar. Massa kärlek till er <3

Hur börjar man skriva nÃ¥got som gör ont i hjärtat när man aldrig annars skriver om känslor pÃ¥ sin blogg? kanske precis sÃ¥ som jag just nu började? För 2 veckor sen när jag satt i bilen pÃ¥ väg hem frÃ¥n Skavsta efter att ha varit i Grekland en vecka sÃ¥ fick jag ett samtal. Ett samtal som jag helst aldrig velat ta. Det finns nämligen en människa i mitt liv som alltid funnit där för mig. Som stöttat mig när jag mÃ¥tt dÃ¥ligt, skrattat med mig när jag varit glad, dragit i mina axlar när jag har gÃ¥tt med böjd rygg (fina flickor ska nämligen ha bra hÃ¥llning), lärt mig att hÃ¥rt jobb alltid lönar sig,  tvingat mig att beställa en glass pÃ¥ Spanska fast jag absolut inte ville men blev sÃ¥ stolt över mig själv när jag faktiskt klarade av det, tagit mig i sin famn och dansat med mig i tysthet när mitt hjärta gÃ¥tt i tusen bitar och sen sakta sakta plockat upp alla skärvor igen och byggt ihop det ännu starkare, som har tagit mig under sina vingar och följt varje steg i mitt liv utan att  nÃ¥gonsin försvinna frÃ¥n min sida. Det finns sÃ¥ mycket jag kan säga om henne, människan som jag hÃ¥ller sÃ¥ kär min farmor men mina tÃ¥rar rinner ner för mina kinder sÃ¥ jag ser knappt vad jag skriver. Min farmor är sjuk, mycket sjuk. Hon har KOL och Lungcancer. Idag fick jag ett samtal igen, mitt i jobbet sÃ¥ kom det samtalet jag fasat för. Rösten i telefonen sa: DU mÃ¥ste skynda dig annars kanske det är försent. Och jag hann, jag hann komma till henne till min människa. Min älskade fina, underbara människa. Med tÃ¥rfyllda ögon och en klump i halsen gick jag fram till henne, kysste hennes panna ömt och viskade: Love u more. Det är vÃ¥ran mening. Jag säger alltid: I love you och dÃ¥ svarar hon alltid: Love u more. Jag satt med henne och höll hennes hand. Min älskade människas hand, den där starka, rakryggade, vackra kvinnan som är min största förebild i livet. Men det va inte hon som lÃ¥g där, det va nÃ¥gon annan. NÃ¥gon jag inte känner, pÃ¥ nÃ¥gra veckor sÃ¥ har min människa försvunnit och kvar är nÃ¥gon annan. Vart är min farmor undrar jag hela tiden, när kommer hon tillbaka? När kommer hon och kramar mig sÃ¥ hÃ¥rt och pussar mig pÃ¥ munnen och säger mitt vackra barnbarn mitt hjärtebarn. Det är du och jag, vi mot världen? När kommer du farmor och säger att jag har bara varit pÃ¥ semester för ett tag men nu är jag tillbaka igen? Jag vill att du kommer nu! Men hon gör inte det, min älskade människa kommer inte och det gör sÃ¥ ont. Hon andas fortfarande kvinnan i sjukhussängen hon som ser ut som min farmor om än lite blekare och utan den där gnistan i ögonen och hennes hjärta slÃ¥r. Men min farmor är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Jag vÃ¥gar inte sluta mina ögon ikväll för när som helst är även kvinnan som ser ut som min farmor borta. Det handlar om allt frÃ¥n minuter till nÃ¥gra dagar beroende pÃ¥ hur hÃ¥rt hon kämpar emot. Men tiden är kommen och mitt hjärta blöder för när hon försvinner frÃ¥n den här planeten sÃ¥ tar hon för alltid med sig en del av mitt hjärta…. Snälla älskade farmor  inte för att du läser det här för du orkar inte öppna dina ögon men jag glömde säga en sak till dig… Som är sÃ¥ viktig. Snälla lova att komma tillbaka till mig, för även om det inte är i samma skepnad som förut sÃ¥ kommer jag alltid att känna din närhet…

Nu är jag pÃ¥ flygplatsen i Thessaloniki och väntar pÃ¥ att fÃ¥ checka in mitt bagage. Jag vill stanna en vecka till för det är sÃ¥ fantastiskt här men jobbet kallar och jag saknar mina smÃ¥ kärlekar sÃ¥ otroligt mycket.. Annars hade jag nog stannat kvar för alltid…

Just nu ligger jag pÃ¥ sani beach här i halkidiki. Dem har wifi sÃ¥ jag passar pÃ¥ att läsa mejl och lite bloggar. När jag kommer hem ska ni fÃ¥ se massor av bilder men jag glömde kamera-kabeln hemma sÃ¥ jag kan inte ladda upp härifrÃ¥n… Hoppas ni alla har det bra. Kram Therese